I Sörmland, eller Södermanland om ni föredrar det, och Uppland kan man inte gå långt förrän man stöter på uråldriga gravhögar och runstenar som berättar sin historia och i den miljön har jag växt upp i. Under min tid i grundskolan fick vi lära oss om forntida starka ledare, kvinnor som män och som kallade sig hövdingar, jarlar mm. Många av dem hade under långa tider varit på resande fot och de hade besökt platser från Grönland till Nordafrika och från mellanöstern till den amerikanska kontinenten. Till största delen vidtog dessa män och kvinnor sina resor i sina fantastiska båtar. Dessa båtar vittnar om en båtbyggarkonst av högsta klass. Båtarna var inte bara vackra de var så välgenomtänkt byggda att de kunde trotsa havens stormar, rullas över stockar mellan olika vattendrag, ros över grunda vatten och in i vikar för att slutlig dras uppå land. Det där med att föra in båtarna på grunt vatten in i vikar är också en av förklaringarna till att namnet Viking uppstod.

Mycket av det vi idag vet om de forntida nordiska händelserna är det som våra runstenar berättar. Dessa vackra stenar vilka många är dekorerade och omgärdade med hopflätade och slingrande mönster av ormar som fyllts av berättande runor. Eller som på Rökstenen där runorna är ristade i långa rader men också som de på Sigurdsristningen vilka berättar om Sigurd Fafnesbane eller Gislestenen vars stora figurativa varlse är ensam i sitt slag. Sedan har vi ju också berättelserna som levt vidare från generation till generation och så klart, Snorres Edda.

Våra runkunniga förfäder har också under sina färder lämnat dessa uråldriga tecken efter sig på andra ställen än i norden som ett bevis på att de varit på platsen. Exempel på ett sådant kan man bland annat se på en balustrad i södra galleriets översta våning, i den välkända och dåtida kyrkan Hagia Sofia, idag moské, i Istanbul, Turkiet.  Där ”Halfvdan” och ”Árni” som vid något tillfälle passade på att ”ristade dessa runor”. Vilket kan jämföras med dagens klotter med att, ”xxx var här”.

Ett annat exempel finns på Pireuslejonet/runlejonet från Pireus som står vid entrén till Arsenalen i Venedig men som sannolikt vid tiden för runristandet befann sig i Pireus, Atens hamnstad i Grekland. Runorna beskriver att ”Svīar”, lät rista detta lejon. 

”Halfvdan”, ”Árni” och ”Svīar-na” (eventuellt betydelse = svear) var med stor sannolikhet Väringar, det vill säga vikingatida krigare som från 900-talet till 1100-talet tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, väringagardet.